Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


hästarna... Han tog så hårdt i dig, när han skulle hjälpa dig upp. Jag såg det.

— Han är alltid så hårdhändt, käraste. Det var han redan som barn. Skulle han smeka en häst eller hund, genast skrek den och blef rädd. Nå, han är hårdhändt också i tankarna, när han rör vid andra ting. Han slår på människohjärtan med slägga som en smed.

— Kan du inte göra honom mildare, Valdemar?

— Nej, nej, låt honom vara som han är. Hvarför tvinga och mästra? Låt alla människor vara fria och som de vilja. Så tycker jag bäst om dem.

— Du vill alla så väl, Valdemar. Dig själf också.

— Jag vill mig själf mycket väl — svarade han och räckte Jutta skrattande handen. — Jag har så svårt, Jutta, att se din kloka och lugna syster plåga sig med onödiga tankar. Och aldrig har det ännu mellan Magnus och mig fallit ett ovänligt ord. Kom! Månen är uppe.

Han tog henne med sig ut i svalgången.

Den var så full af inblåsta löf, att de gingo lika tyst framåt som på en matta. Ekstolparna föreställde kvinnor och skäggiga män, som höllo

76