FOLKUNGATRÄDET
— Då är han olik dig i det också.
— Hvad skulle jag taga mig till en sådan här dyster afton, om jag inte hade ditt muntra joller omkring mig!
— Jag vet något ljufligare än att alltid låtsas glad — sade hon med stegrad röst, och det smala lilla ansiktet återfick samma förskräckta uttryck som förut på folkungabänken. Jag har alltid drömt om den heliga friden, alltid drömt om att få gå i kloster.
— En sådan misshushållning skulle jag aldrig tillåta.
— Jag visste inte, att du var så girig.
— Om sådant är jag snål, inte om penningar.
Hon tvekade litet.
— Hur skall det då bli, om du måste gifva mig åt någon? Men du behöfver ingenting frukta. Aldrig låter jag mig skänkas åt någon man, hvarken som ung eller gammal, aldrig med godo, aldrig med våld.
— Det har ingen hast, barn lilla. Lät jag inte nyss hämta dig nära nog som en drottning, när du skref, att du hade fått längtan till din syster?
— Och när jag kom i det hemska Småland,
