Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


sade jag: ljusare skogar hade min fader på Själland.

— Och då klampade de långhåriga getherdarna med sina träskor och kallade dig en Guds ängel.

— Och när jag skulle äta östgötaböndernas hårda kaka, gjorde det ondt i tänderna, och då sade jag: bättre mjöl hade abboten i Sorö.

— Och då myste de snälla östgötarna, som aldrig kunna bli onda, och svarade: Nu blir det en fröjd i jarlaborgen.

— Men när jag fick se det mörka tornet i Stockholm, då ropade jag, så att det hördes öfver hela bron: lycklig är jag, att jag inte har den grymma Birger Jarl till svärfader som min stackars syster. Se, så trött och modstulen hon står på muren! Hvart ha ni fört mig? Aldrig, aldrig kan jag trifvas hos Folkungarna!

— Och då sprang kung Valdemar den unge ned ur tornet och lyfte dig ur sadeln... högt öfver alla småtärnorna, som strödde rosenblad... Så här... högt, högt!

Han lyfte upp henne och höll henne en stund på sträckta armar, men guldtaggarna på hennes gördel stucko honom i händerna, så att han försiktigt måste släppa henne igen.

80