Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


— Nåväl, detta är nu lek, bara lek — sade han slutligen. — Hvem måste inte leka i ett sådant månljus! Men det blir sent. Vi få tänka på att gå in.

— Valdemar — hviskade hon — stå stilla!

— Man kan stå sämre. Jag har inte brådtom.

— Flera gånger har jag hört, att det prasslat nere i dimman.

— Förmodligen någon af bergsmännens hundar.

— Nu sist lät det som steg, och det var en människas steg.

Han stötte tämligen otåligt foten i tiljorna och böjde sig öfver räckverket.

— Hvem är det, som smyger omkring och lyss? — frågade han med höjd röst — Hvem är det, som missunnar mig att jag en månskensstund förlustår mig med min unga fränka?

Först fick han icke något svar. Därefter knastrade en torr gren, och nu hördes det klart och bestämdt, att någon steg fram alldeles under svalgången.

— Jag litar på, att du inte längre är gramse på mig, broder — svarade en djup röst nere ur dimman.

6. — II.81