Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


är blodslag åt hufvudet, säga de. Nu måste du fort komma ned.

Valdemar lindade armen om belätet på stolpen. Han bleknade så häftigt, att han kände, hur hela ansiktet blef iskallt. Det svindlade till för honom, och hans ögon sågo bara hvar sin hvirflande gnista. Men när han blundade, såg han fadren, den okrönte konungen, på bår. Och under båren, under själfva bårtäcket, letade han efter något. Det var så tungt, att han måste lägga sig ned och taga om det med båda armarna för att draga fram det på golfvet, och han hade mycket brådtom. Det såg ut som Folke Filbyters murkna skattkista, men när han öppnade den, såg han, att det var hela folkungaarfvet, att det var land och folk och himmel och helvete och alla de vackra småtärnorna och rustningarna i vapenstugan och silfversäckarna i källaren. Nu behöfde han icke längre spörja och lyda. Nu var det hans, endast hans. Han kunde behålla eller kasta, bygga eller slå sönder, allt efter lust.

— Ha de läst öfver honom? — frågade han slutligen för att väcka sig själf.

— Ja, husprästerna hålla på att läsa öfver

83