Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


honom — ljöd broderns långsamma svar — men nu är han redan mållös.

— Förmådde han ingenting säga?

Magnus teg.

— Uppriktighet, uppriktighet, Magnus! Hvarför svarar du mig inte? Du märkte, att han ville säga något, och då böjde du dig ned, inte sant? Så måste det ha gått till.

— Jag försökte att trycka örat till hans mun för att kunna höra, men det lät så svagt som en liten aflägsen hviskning långt borta, långt nere från botten i en grufva.

— Men säg då ut det!

— Han yrade.

— Det är detsamma, men jag vill veta ordet.

— Är det oåterkalleligt din önskan, Valdemar?

— Oåterkalleligt

— Tag riket! — hviskade han.

Valdemar släppte sitt grepp om stolpen och stod andlös. Allt blef med ens töcknigt framför honom, och han knöt handen om manteltyget på den sidan, där svärdet annars brukade sitta.

— Och hvad svarade du då, broder ... älskade broder?

84