hundar en rad af finnar, som voro märkta i pannan med brandjärn till tecken att de blifvit döpta med våld och hemförda under sista korståget. De gåfvo noga akt på träden och hviskade med hvarandra, ty de kunde se på tallarnas färg, om det gick en malmåder under jorden. Ja, de behöfde bara lyssna mot gråberget för att höra, hvar ett ondskefullt gnisslande sade dem, att man skulle bryta. De voro också de skickligaste att med eld spränga upp vägen till det järn, som sedan lastades på fordon och sändes ut kring landet för att smidas till hvassa blad och pikar eller till fjättrar.
I släden sutto två män. Fast den ena var den uslast klädda i hela skaran, ådrog han sig mer nyfikenhet, hvar färden gick fram, än alla de andra tillsammans. Det var den främmande riddaren herr Svantepolk Knutsson, som genom gifte kommit i släkt med Folkungarna. Nu var han på återväg från ollonskogarna vid Vreta, där han som botgörare en tid hade vaktat nunnornas svin. Han satt med fromt nedslagna ögon, ty han var lika ödmjuk som myndig, men ibland for han opp och stack med stafven efter de långsammaste för att skynda på dem. De smala, alldeles nakna benen skallrade och
