nego af köld, och de bara fötterna voro ömkligt frostbitna. Han var både fet och mager med smala hängande kinder, påsar under ögonen, tunt hvitt hår och stor, nedåtböjd fågelnäsa. Den korta illaluktande fårskinnströjan hade ullen utåt och var fullsmutsad, men på tummen sken det breda fingerguldet med sina dyrbara stenar. Hatten var öfversållad med pilgrimsmärken från olika vallfartsorter. Framtill öfver pannan satt ett litet gult ting, som mest liknade en hoptorkad skogssvamp och som gjort honom vida berömd. Det var ett stycke af ett linntyg och hade tillhört en utländsk fru, som han hade älskat under hela sitt långa lif utan att någonsin ha sett henne.
Det låg litet järn kvar på botten i släden, men icke mer än att där fanns godt sittrum i halmen också för den andra mannen. Han hette Hulf Skumble och var bergmästare. Som han satt där med skägget nedklämdt i pälsen och vaggade vid stötarna, liknade han mer ett grått stenblock än en människa,
Han såg så klart för sig den kväll, då han stod med de andra vid gruföppningen, färdig att kasta tärningarna på den rostiga marken för att lotta om hvilket arbetslag, som skulle
