FOLKUNGATRÄDET
— Jag svarade: lag och rätt får ingen bryta. Kronan är Valdemars, och jag skall hälla den fast på hans hufvud, Gud frälse min själ. Blifve jag annars redan här på jorden en af de evigt fördömda!
— Och den gamle, hvad gjorde den gamle?
— Han slog upp ögonen och välsignade mig. Håll ord! hviskade han. Sedan miste han målet.
Valdemar skakade sitt hår som en skeppsbruten, när han känner klippan under foten, men ännu kunde han hvarken tänka eller tala klart.
— Barn lilla ... är du ännu här? — frågade han förvirradt. Fast jag står midt i månskenet ... jag kan hvarken hitta dörr eller lås.
Jutta trefvade darrande på de stickiga stockarna utan att se, hur nyckeln blänkte. Slutligen stötte hon emot den med armbågen och sköt upp dörren framför Valdemar.
Drottningen satt ännu kvar på sängkanten, fast nästan afklädd, och småtärnorna höllo på att gnida hennes fötter med ett vått handkläde. Hvem skulle hon också blygas för? För systern, för småtärnorna, för Valdemar? Nej, därpå hade hon ingen tanke. Linnet var uppknäppt,
