Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


— Tänk på rummets helgd, mina vänner. Är det för ett lumpet dryckeshorns skull, för en örtugs värde, som osämjan skall brista lös öfver vår faders lik? Min store mäktige fader, jag var otacksam mot dig i lifvet. Hvem skall nu hålla sämja mellan oss?

— Har du inte fått nog, hertig? — fortsatte Sofia. — Nyköpingshus med förläningar, jarlamakt och hertigtitel. Sörjer du också för ett gammalt dryckeshorns skull?

Magnus satt mörk och kämpalik, som hade han ännu burit sin rustning.

— Hädanefter skall allt skrifvas upp — sade han och lät fingret löpa utefter raderna, som hade han framåt i tankarna sett tusenvis fullskrifna rullar lastas på hyllor och i hvalf. Pålägger jag mig ett ämbete, blir jag också sträng i mina plikter.

Drottningen trummade på bordshörnet.

— Vår frände förgår sig.

— För Guds barmhärtighets skull! — afbröt Valdemar. — Skrif bara, skrif: tillfälligtvis förkommet. Är det skrifvet, lagman Algot?

— Tillfälligtvis är ett långt ord, konung, och rullar inte öfver pergamentet — svarade lagmannen. — Men nu är det skrifvet. Hornet

89