Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


båren. — Betänk, broder, att min fränka inte kände dig, då hon fördes hit, och att en oskyldig ungdomsvänskap kan lämna sår. Mot det finns intet lagord.

Valdemar grep sig om pannan och gick häftigt fram och åter genom rummet. Ibland stannade han vid båren, ibland framför ett af de brinnande vaxljusen, och rösten blef vild och oigenkännelig.

— Det är då därför hon har spunnit in mig i så mycken fridsam vänskap utan glöd! På allt blir jag bedragen, på lycka, på makt ... och det under smekningar. Det är mitt folkungaarf. Skrif siffror, hertig, och tala inte om människor. Hvad vet du om dem? Du har inte blod i läpparna ... Nu känner jag, hur luften har unknat i frustugan och hela jarlagården. Styr om, att det snart blir graföl. Den kvafva lukten här i rummet! Hur väl jag minns den från kyrkorna och böndernas löfvade likbodar. Lik och svepningar, hvar man kommer. Öppna bättre på dörren! Och tag hit min röda hvardagsmantel. Jag kan inte se alla de svarta kapporna omkring mig. Skrämmer det dig så, du modiga hertig, att jag begär fram min hvardagsdräkt? Omhuldar du så ängsligt

91