50 Verbalfierion. Verb. substantivum. -/^. /ne/l'e, />/crt. du^-^a l^uz-^ir 6u^»^i <lu^-^um «iuz-Vu — c^g.^(Vi) 6^-^ir 6^3'^l 6^3-^im ci^B'^'V 6^B-Vi /«/ln. 6,1^-2 liuguln «iuzl^F /'a,l. 6uB-an6i /??'<Vt. 6uo-^ u 6u^'l»^r /ne/le. /?/vrt. Ilai!:»'^» kalli^ir Kallu-Vi k"ll '^"^ k«llu. Con/ — kHllli-^li) Knll»-Vir kllla-tzi lialla-^im K»II2.V>^ 1i.,1 1!, .Vi li^ll' , .^ Kull» /m/ie^atlv. kall» //i/l«. kall-a /'a/t. k^ll-undi /?/VVt. /»,^e. K^Uii-Vl- 2lnm. Vulck» har i prZet. vol6a eller oll», pl. vulclum. §. 45. Anomala smsverba, hu fwud sa klig en hjelpverba. Desta aro antingen sterstammiga eller enkel stammiga. Flerstammigt ar, likasom es«e i Latin och se^n i Tyskan, ordet ver» (urspr. Vl82), F.^Sw. var». Af I:sta stammen bildas hela pr?es. indicativ. em ert er eruna eru^Z eiu I de aldsta F.'N. handskrifter: em est es er uin eru^ eru I runiinskrifter: 4. kall», att kalla. Vll:de Conj. /3. <7nn^. — kall-» k»Il-ir ll.l»II>i kI»N-im li!,ll'iV(»in) I Gottlandskan:
