XXII
i tvänne långt från hvarandra skilda tidpunkter vandrat öfver till de nu mer Danska, men förut af Gotarne besatta, länder, första gången antingen färre i talet, eller på ett sådant sätt, att de i språk och nationalitet nästan alldeles hopsmälte med Gotarne, hvilkas benämning på landet, «Gotland», bibehölls, ehuru folket kallade sig Daner eller Half-Daner; andra gången, vid pass två sekler derefter, med större kraft eller i större mängd, så att de under Sigurd Ring öfvervunno qvarlefvorna af Gotiska nationaliteten i Bråvalla-kampen och grundlade det stora så kallade Danaveldi kring Nordsjöns kuster; samt huruledes nämde äldre Dansk-Gotiska period är Hledrekungarnes tid — allt detta har jag i förut nämda ethnographiska afhandling sökt att utveckla, hvarföre jag hänvisar läsaren till denna.
Men, erkännes nu ändock, att Norröna-språket är gamla Norska språket och tillhör Norge såsom uteslutande egendom, så är man dock vanligtvis lika obenägen att medgifva, att Norröna-språkets literatur äfven hufvudsakligen vidrörer och tillhör Norge såsom hufvudlandet. Man invänder vanligtvis, att hon dock hufvudsakligen tillhör Island, och, enär Island nu är, såsom man säger, en coloni från alla tre nordiska rikena, så måste Isländska literaturen äfven vara gemensamt nordisk, gemensam för Norrmän, Svear och Daner. I anmälarens argumentation är åtmistone tankegången sådan. Men, förrän vi gå öfver till att vederlägga detta, villja vi endast med några få ord reservera oss mot beskyllningen för ensidigt fosterländskt nit, i det vi utveckla de orsaker, hvilka bragt alla de tre nordiska nationerna till likasom ett täflande om att tillegna sig sin del uti den så kallade Isländska literaturen, till största skada för Danska och Svenska nationernas egen fornliteratur. Orsaken måste sökas deruti, att denna så kallade Isländska literatur dels är den rikaste och mest interessanta; dels innehåller hon de äldsta och pålitligaste uppgifter rörande de trenne nationernas fornhistoria, likasom endast hon