XXXII
okända för den Svenska och Danska, visar, att Norsk-Isländska literaturen, eller Norrœna-literaturen, både till form och innehåll var alldeles främmande för Sverige. Vi hafva nu nyss sett raka motsatsen af anmälarens yttrande, «att der uppstodo gemensamma minnen och liktidiga framsteg af cultur hos dessa folk»; de historiska minnena äro så långt från att vara gemensamma, att till och med deras förlikande är något, som alltid fasligen brytt häfdaforskarne. Det »ena folkets saga» blef icke «äfven de öfrigas», och Sverige eger icke «en ofrånskiljelig andel i hvad som Norges och Danmarks (?) gynnsammare öde vårdade», lika litet som Norge eger någon »ofrånskiljelig andel» i de Svenska fornlagarna och helgonasagorna. Jag kunde göra anm. en fråga, om han äfven räknar Sverige att hafva någon «ofrånskiljelig andel» i den norrœna-paraphrasen af Alexandreis (Alexanders Saga, utg. af Unger). Men, att Svenskarne i medeltiden icke ansett sig hafva någon »ofrånskiljelig andel» deruti, sannolikt icke ens känt henne, är klart deraf, att en oafhängig, till och med något skiljaktig, Svensk paraphras af samma dikt äfven finnes (hvars utgifvande är börjadt af Doc. Rietz i Lund), utan att nämna den af Bo Jonsson Grip föranstaltade rimmade öfversättningen.
Hufvudfrågan reducerar sig alltså nu till den äfven mycket omtvistade punkten, om det är Island eller Norge, språket och literaturen tillhör. Här kunna vi åter låta Isländningarne sjelfva tala, hvilka den tiden, då sagorna nedskrefvos, och länge derefter, kallade sitt språk »Norrœna»[1], när de icke för korthets skull blott
- ↑ I Isländska bibeln, tryckt i Köpenhamn 1747, kallas öfversättningen än att vara ”á Norrœnu”; i Gudbrand Thorlåkssons bibelöfvers. af 1584 likaså: öll Heilög ritning utlögð á Norrænu. (Trycknoticen i denna bok: ”Prentað á Hólum” har Bosworth i företalet till sitt Anglosax. lexicon öfversatt ”Stockholm &c.”, misstagande Hólar på Island för Stockholm). En autoritet af mera vigt än måhända någon annan kan äfven i
