härtill, att man verkligen finner äldre Svenska språket, benämdt gøtsk tunga (se Forn-Svenskt legendarium, s. 307), och att det språk, hvilket, att döma efter Skånska lagen, nyttjades i Skåne, Götarikes grannland, nära instämde med språket i Götarikes lagar och alla Svenska fornskrifter, ändtligen, att Danerna enligt äldre sägner skola hafva utgått från Götaland: så blifver det mycket sannolikt, att det språk, vi här grammatiskt behandlat, rättast borde varit kalladt Götiskan. Mycket skiljaktigt från Forn-Sv. kan det eljest icke ha varit; skulle vi våga en gissning, så måste det vara den, att rätta Forn-Sv. må hända något längre bibehållit diphthongerna. Märkligt är det, att äfven äldre Svenska språkforskare, der de sökt tillägga Norrönan ett namn, som smakade mer af Sverige och mindre af Norge eller Island, utvalt Götiskan, ej Svenskan.
För öfrigt anser jag den här följda methoden, att behandla Forn-Sv. och Forn-N. gemensamt, rättare än att behandla den förra enskildt för sig. Den noggrannare grammatiska behandling, hvilken kommit Forn N. till del, och den renare form, i hvilken dess till oss komna literära qvarlefvor framträda, har gjort hennes grammatiska förråd fullständigare än Forn-Svenskans, och denna fullständighet gör det möjligt, att vi på ett visst sätt kunna begagna henne såsom den scala, det
för den tiden sällsynt historisk skepsis yttrat tvifvel derom. Verkligen äro under tidens lopp inom Svenska literaturen båda folken så identificerade, att rätta namnet på Goterna: Goter, snart sagdt aldrig finnes, utan endast Göter (inbyggare af Götaland). Språkläran visar sjelf, huru namnen väl äro beslägtade, emedan roten giut- ligger till grund för båda, men att de tillhöra skiljaktiga afljudsklasser och icke stå i närmare grammatisk förbindelse, än lauf (löf på träd) med lof (lof). Gøtar, Forn-Norskan Gautar, tillhörer 3:dje conj. præt. sing.-klassen; Gotar eller Gutar, præt. plur.-klassen. Gøtr, Gautr, gen. Gøts, Gauts, är dessutom starkt (Got. Gauts, gen. Gautis, pl. Gautós); Guti, Goti, gen. Guta, Gota, deremot svagt (Got. Guta, gen. Gutins, pl. Gutans). Det förra heter i Anglosaxiskan Géat, pl. Geátas, gen. Géata; det sednare Gota, pl. Gotan, gen. Gotena.
