tillägges: en egenhet för F.-Sw. är, att u sättes i
st. f. i uti ordet griþ i F.Sw. ofta gruþ.
37 —
17 — —
folginn, fulginn
fólginn, fúlginn
44 —
12 ofr. —
VII
VI
46 —
9 — —
sera, slera, frjosa
séra, sléra, frjósa
— —
10 — —
freri
fréri
47 wid slutet av Anm. 2 tillägges: i F.-Sw. finnes -in, f. -ið.
48 —
6 nfr. —
i Conj. eysa, eysir, eysi, eysim, eysið, eysi.
ausa, ausir, ausi, ausim, ausið, ausi.
61 —
14 — —
ra
rá
63 —
13 — —
bárra
bárna
64 —
7 — —
bindvocal
flexionsvocal
75 —
1 — —
D. þem
D. þem, þøm; och tillägg:
Anm. þem, þøm nyttjas i plur. äfwen som accusativ,
i st. f. þá
78 —
18 — —
D. neutr.)nëkkvërja
nëkkvërju
91 —
13 ofr. —
gjaldan
sjaldan
— —
— — —
jafran
jafnan
95 —
16 nfr. —
varrar
várrar
113 —
13 — —
𝄀
𝄀
Genom ett misstag är §. 88 satt twänne gånger, och de följande §§. hafwa
derföre fått ett nummer mindre än de egentligen skulle hafwa.
Slutligen måste jag förklara, att jag, efter att redan största delen af
Språkläran blifwit tryckt, genom tillräckliga bewis blifwit öfwertygad om,
att omljudna brytningsformen jö werkligen kan emottaga accent och genom
denna blifwa jó, t. ex. mjólk i st. f. mjölk, Urspr. milk eller miluk.
Derföre skulle formen sjölf. sid. 27, rad. 10 ofr., rättare accentueras sjólf,sjólfum. Äfwen wore det må handa rättare att skrifwa de reduplicerade
och sammandragna Swenska præterita, hwilka nämnas sidd. 40 och 41, med
accent: fjóll, hjóld, eller bättre hjólt o. s . w., fastän det är swårt att
förklara, hwadan omljudet är kommet; imellertid är omljudet och derjemte
swårigheten redan tillstädes, om ändock ingen accentuation erkännes.