Hoppa till innehållet

Sida:Forna dagars jul i Bjuråker – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
54
LOUISE HAGBERG.

som bodde i de närgränsande byarna såsom Lia och Avholm, hade kyrkstallar, vilka lågo i rad invid sockenstugan på ömse sidor om landsvägen.

Så snart gudstjänsten var slut, fingo alla brått att komma ut ur kyrkan och begiva sig på hemvägen; det var en allmän tävlan om vem som skulle hinna hem först, ty den skulle först av alla få sin skörd inbärgad. Detta bruk sitter i än, och »köra julkuten» är ett vanligt uttryck för att köra fort. De, som hade varit på bönvarvet, hade ju ingen väg att köra, utan de gingo fram och åter, men alla begåvo sig dock ej direkt hem till sitt, ibland blev det bjudning utav, mest för de äldre, och då kunde det väl hända, att en eller annan efter den trakteringen nästan »kunde gå på knäna», innan han äntligen kom hem.

Vid hemkomsten från kyrkan fordrades en stadig frukost, och en stående rätt brukade då vara »flottmölja». Fläskflott och mjölk kokades upp och slogs över gott finsiktat tunnbröd. Och något som man under julen mycket höll på var blodmat, stekt blodpalt, som späddes på med god mjölk eller grädde och sedan åts med lingon.

När man så stillat sin hunger och ätit sig mätt och belåten, och kreaturen blivit skötta, blev det en stunds välbehövlig vila, varvid hela familjen lade sig att sova, så framt ej några höllo sig vakna för att kunna göra puts åt de andra; flickorna brukade allt då passa på att ge de pojkar betalt för gammal ost, vilka julaftonen gått och slagit brännvin i barnens dricka på lissbordet. Men då må tro det blev fart i dessa, och så vart det liv utav 1 stället för vila.

För övrigt höll man sig, åtminstone i alla hus, där det gick ordentligt till, hela juldagen i stillhet, då lästes Luthers predikningar, och det icke endast en utan flera stycken. Liksom på julkvällen höll man sig då inne och gick icke på besök, om man inte var särskilt bjuden. Det var bara någon »vettvilling», som gick i gårdarna på juldagen, och den som så gjorde fick heta »jullapp». I varje by fanns nämligen oftast en lapp eller till och med en hel lappfamilj, som gick eller for omkring och tiggde, och lapparna vågade