I de gårdar, där halmen låg kvar till över nyår, bars ny in nyårsaftonen eller också ökte man på den gamla, det bästa ruskades då ut och lades på igen tillika med litet ny halm, det övriga sopades bort. Den låg så kvar till trettondagen, men även då kunde den ökas på och så ej tagas bort förrän tjugondagen, ja, ibland ej förrän Pålsmäss den 25 januari. Det berodde ju på hur länge den räckte; när den legat länge, blev den så söndertrampad, så den blev som snus; ville den räcka till tjugondagen var det bra, annars togs den ut tidigare.
Dagarna mellan nyår och trettondagen kallades »helgändan», och då kommo vanligen löntagarna och togo upp den lön de skulle ha in natura, och som var av ömse slag. De kunde väl komma efter också, det var som det passade och som föret var. Prästen skulle av bönderna ha ett får och så korn, råg, ljus och lin, allt efter förmögenhetsvillkoren, han fick 4 kappar per rök.[1] Klockaren skulle inte ha mer än en kappe och en lintott, något ljus fick han ej.
Trettondagsafton var även den mera högtidlig än de andra dagarna. Den dagen brukade särskilt djäknar eller skolgossar från Hudiksvall fara omkring från by till by och från gård till gård och sjunga julepistlar och psalmer i förstugorna, de sjöngo så obegripligt vackert, innan de gingo in. De hade förut sjungit i kyrkan vid julottan. Vanligen var det präst- eller klockaresöner, vilka skulle studera och behövde hjälp med ekonomien, som på så sätt foro omkring för att taga upp understöd. De kunde därvid till mans få en bulle, ett fårlår, en lintopp och ett ljus förutom pengar och annat. Men ansträngande nog kunde det vara att stå så där och sjunga i vinterkylan, och ofta fingo därför de utsjungna och förkylda djäknarna råa ägg att klara struparna med.
På trettondagen kommo »stjärngubbarna» igen, och då hade de en stjärna som förfärdigats av ett såll, och som snoddes runt och lyste så grannt, och då sjöngo de:
»Det är väl inte dager än,
fastän det synes så,
det är den ljusa stjärna, som före dagen går».
- ↑ Rök = mantal (ej rök ur skorstenen på en manbyggnad).