börja och hetta drickat. Maltet, som beretts av råg eller korn — helst råg, men det fick väl mången gång bli båda delarna, om det ej räckte till — lades i vatten och rördes om med en stor träspade och fick så stå vid sakta eld och svälla och sötna; det skulle komma nära kokning men fick ej koka. När det svällt ut ordentligt, östes några skopor av »mältan» i rostkaret, som under tiden gjorts i ordning, och så slogs hett vatten på så pass mycket som beräknades för en pannmur, beroende på hur mycket dricka man ville ha. Rostkaret — ofta en fotbunke — hade i bottnen en öppning så stor som mynningen på ett dricksglas. Över denna lades ett kors av fin råghalm, och däröver ett lager av halm, och så vred man ihop en mängd ringar eller kransar av halm och lade dem överst; »mältan» skulle ha högt att rinna igenom, så att drickat blev klart. Det silades så igenom halmen ned i en stor kopparkittel eller kar, som stod under rostkaret och undan för undan tömdes i pannmuren, där det fick koka en god stund, d. v. s. det rostade ej själva vörten, den kokades till efterdricka eller sämre dricka. För att ge god smak kokades humle och blandades i. När drickat hade kokat, slogs det upp, och då det var nästan kallt, »sommarljumt», lades jästen i, och så snart det jäst ut, fylldes det på tunnor.
Sedan dricksvarorna gjorts i ordning, tog man itu med slakten någon vecka före jul, men bestyren därmed voro icke så omständliga som på andra håll, där det skulle vara en mängd olika slags korvmat. Men slaktas skulle det vanligtvis, för så vitt ej höstförrådet räckte till, och framför allt julgrisen, vidare en kalv för julsteken och så ofta ett nöt, vanligen var det någon gammal ko som fick släppa till livet. Fastän befolkningen i allmänhet ej var så vidare angelägen om färskt, så förtärde de likvisst redan samma dag av det nyslaktade, och de som hjälpte till skulle ha sina vissa stycken. Även grannarna fingo med, barnen sändes omkring till vänner och bekanta med stycken av julgrisen, och då togs det gärna av ryggen för att visa hur fet den var. Det var inte utan att man tyckte om att skryta litet med vad huset förmådde. Det var sålunda inte något ovanligt, att fläskskinkor och fårbogar kunde få hänga i visthuset, tills de blevo fullkomligt oätbara, ju mera kött och fläsk som
