Sida:Fortuna.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
105

hvit svanpenna med blomstermåleri af fru Claras egen hand.

Rundt omkring stodo tunga, allvarliga stolar i rader, sedan kom ett skåp, en soffa och så återigen stolar; och själfva väggarna voro behängda med fartygsmodeller och kartor, ett par marintaflor samt teckningar och fotografier af Fortuna.

Den tjocka, mörkgröna golfmattan, som låg på både vinter och sommar, dämpade stegen och gjorde det stora rummet ännu högtidligare. Tunga portièrer skilde chefens från de yttre kontoren, der mäklare och agenter togos emot; den högtbetrodde Marcussen var den ende, som obekymradt passerade portièren och förde bud till och från principalen.

Ingenstädes fans något spår qvar af läkaren eller vetenskapsmannen; Carsten Lövdahl hade tagit steget fullt ut, han hade blifvit köpman med lif och själ; hans spekulationsaffär intresserade och upptog honom, medan han var stolt öfver att stå i spetsen för den största omsättningen i staden.

Det hade fallit sig så för honom, att han nästan alltid blef den förste i det han tog sig för. Som ögonläkare hade han hastigt vunnit det främsta namnet, och han hade trädt tillbaka, innan hans rykte fick tid att blekna.