VII.
Carsten Lövdahl satt på sitt privata kontor. Tre höga fönster ut mot husets trädgård, en gammaldags stilla stadsträdgård med täta lindar, som skylde de omliggande husen. Om sommaren föll ett grönt, svalkande skimmer in i det stora rummet, och om vintern lyste snön hvitt från de knotiga stammarna och från den otrampade gräsmattan, der grannskapets kattor stego försigtigt i hvarandras spår och riste tassarna.
Det massiva skrifbordet af mörk gammal ek utan sirater stod midt på golfvet; bref och papper i välordnade packor betäckte begge flyglarna, och på det gröna klädet midt framför chefen stod ett praktfullt skriftyg af brons, Lyckans gudinna stående på ett klot med en eklöfskrans i handen; det var en gåfva från meddirektörer i Fortuna; och bredvid låg en
