Sida:Fortuna.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
107

i affären af växelboken fick ett storartadt intryck af husets verksamhet.

Det var emellertid icke allenast genom Carsten Lövdahls kontor, som växlarna strömmade rikligt; det påstods, att der var godt om pengar, utan att man egentligen såg, hvar de kommo ifrån; det man såg man och man emellan, var ej heller guld, utan en massa raskt löpande papper, hvilka som en flod förökade sig själfva och på sina smala tremånatliga remsor buro alla menniskors hopp framåt mot ett infriande, som likväl ständigt förvandlades till ett förnyande.

Allting blomstrade i staden; alla ville vara med, och för allas planer blef det utväg. Ville någon fara norr om Spetsbergen efter klippfisk, eller drifva koppargrufvor långt för hin i våld i Dovrefjeld, bygga ångbåtar eller bönhus, eller pumpa ut vatten eller uppföra en cirkus — man gick bara in på det imponerande kontoret hos Lövdahl, utvecklade sitt projekt och nämde ett par namn, så var aktiebolaget bildadt, krediten öppnad och en ny liten växelström född, som skummade framåt, förenade sig med den stora och försvann i den böljande massan.

Bankdirektör Cristensens fru hade mången tung stund; hennes man gick tillbaka, det