Sida:Fortuna.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
108

var klart; Lövdahl först och Lövdahl sist; och bakefter honom kom Christensen, han som förr alltid var den förste.

Men bankdirektören själf tycktes ha funnit sig i sitt öde som den andre inom ringen; han bildade ingen opposition. Och i den vackraste endrägt afgjorde ringen alla stadens stora och små angelägenheter, styrde alla aktiebolag, besatte alla platser, förvaltade bankerna och hjälpte sig själfva och sina närmaste och höllo dem utanför, som skulle hållas utanför; utbragte vidare hvarandras skål och läto hurra för sig själfva vid festliga tillfällen.

Som sirater voro embetsmännen infattade i ringen, högaktade och smickrade; men de stärkte också på många sätt kapitalet i lif och död, både tullförvaltaren, domaren, borgmästaren — ända till presten, som skulle hålla liktalet.

För resten var det pengar och bara pengar, hvarom lifvet vred sig, hvarefter alla frivilligt antogo sin rang, det enda, som kunde ge en något berättigande att öppna sin mun till en själfständig åsigt.

Carsten Lövdahl lutade sig tillbaka i den breda länstolen och såg sig med välbehag omkring i kontoret.

Han kunde nu med ett småleende tänka