Sida:Fortuna.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

på de tider, då han i sin vetenskapliga stolthet hade föraktat handelsståndet. Nu hade han känt sötman af att ha makt öfver många menniskor. Den slafviska dyrkan, hans pengar och inflytande nu öfverallt omgåfvo honom med, var en vida läckrare mat för hans fåfänga, än det kalla, vetenskapliga erkännande, som förr var hans lön.

Och dessutom var han så mycket mera fri än förr; han behöfde ej vara försigtig eller ge akt på sig själf; han kunde ej förlöpa sig, ingenstädes låg någon småaktig kritik på lur, allt hvad han gjorde var ganska godt och ökade afguderiet.

Han hade hastigt lärt sig, att han kunde tillåta sig hvad som helst — ja, att en viss hänsynslöshet mot mindre kolleger hörde med till ringens privilegier. Carsten Lövdahl blef också derför snart slösaktig med löften och oerhördt glömsk, nedlåtande och hjälpsam mot den som kröp, främmande och öfverlägsen, när sjelfrådigheten ville arbeta sig upp.

Så satt han en förmiddag mot slutet af vintern; en vårstorm från sydvest med störtregn rusade genom staden och föll då och då med fruktansvärd kraft ner i lindarna i professorns trädgård, der jorden var svart och sur efter snövattnet och kattorna satte öfver