Sida:Fortuna.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
111

»Jag går alltid med vinden på ryggen, som salig Randulf plägade säga!»

Bankdirektören tog en stol och satte sig ända framme vid pulpeten och tycktes ämna stanna länge; han var skämtsam, det tyckte professorn ej heller om.

»Jag kommer för att tala med er om åtskilliga saker rörande fabriken, som jag åtminstone tills vidare inte ville vidröra på ett direktionssammanträde.»

»Jag kunde nästan tro det; herr bankdirektören blir lätt skrämd.»

»Ja visst, alldeles för lätt», svarade Christensen godmodigt, »men jag har så att säga växt upp bland växlar och papper, och det är inte på det sättet man blir hvad professorn väl skulle kalla en modig man.»

»Efter mitt förmenande kan man inte utan vidare tillämpa sina erfarenheter från en bankinrättning på en produktiv affär som en fabrik.»

»Det har ni rätt i, herr professor, det kan man inte,» instämde bankdirektören; han lade sig bakåt i sin stol och strök sig öfver ansigtet, allvarlig och värdig, med all den aplomb, han egde, när han kände sig som situationens herre.