Sida:Fortuna.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
112

Professorn märkte det och höll sig lika stel och imponerande i sin breda länstol framför Fortuna, som halft sväfvande räckte honom sin krans.

Ett ögonblicks paus utfylde stormen genom att kasta sig i en vanvettig virfvel ner från hustaken och piska med de nakna lindgrenarna, så att gammalt löf, vatten och sand rasslade mot rutorna.

»Det är inte något inbjudande resväder», suckade bankdirektören.

»Skall ni resa?»

»Jag skall ju till Carlsbad som vanligt.»

»Men det är ju långt dit.»

»Inte så långt ändå; ty i år ämnar jag fara dit till den första säsongen, den är mindre dyrbar, och jag tänker, att de flesta bland oss, både stora och små, bli hädanefter tvungna att inskränka sig.»

»Det tror jag alldeles icke», utropade professorn ifrigt. »Herre Grud, hvad skola dessa menniskor, i denna fuktiga afkrok af verlden, ytterligare afstå ifrån? Här fins ju inga andra nöjen än att supa sig full — ingen musik, ingen teater, inga offentliga nöjen. Nej, nej! Låt oss inte tänka, att lifvet här skall bli ännu gråare och tristare; snarare vill jag hoppas att den uppblomstring, hvari staden