Sida:Fortuna.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
14

honom; det är en man, som man till och med inne i hufvudstaden skulle bli uppmärksam på.»

»Ja, det tror jag nog», smålog Abraham öfverlägset.

Nu trodde hon genast, att han tänkte på hennes lille skinntorre far, och tillade:

»Du är visst mest lik din mor, Abraham.»

»Skall det vara en liten spetsighet?»

»En spetsighet? Min Gud, hur kan du komma på den tanken? Din mor, som du ju höll så mycket af?»

»Ja visst — det föll sig bara så underligt, sedan du just hade berömt min far så mycket.»

»Abraham, du är verkligen tämligen irriterande med din misstänksamhet.»

»Misstänksam — jag! Men kära du,hur kan du påstå —»

»Jo, det är du, du är oerhördt misstänksam; jämt tror du, att de mest oskyldiga ord — —»

»Åh prat! Låt oss nu inte göra vårt inträde i huset med gnabb och missförstånd; kom, Clärchen! zu Bett!» — och han tog henne muntert om lifvet och halft bar henne till sängkammaren; men hon stretade emot och ville ej vara med om skämtet.

Men då hon kom in i det svagt upplysta toalettrummet och sedan in i sängkammaren, blef hon vek om hjärtat.