Sida:Fortuna.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

är en praktpjes, skall du tro, som efter kännares utsago skulle vara en prydnad för ett museum.«

»Ja, men jag önskar mig ju inte något museum. —»

»Men du måtte väl ändå förstå — —»

»Ja, jag kan så utmärkt väl förstå, att du är förtjust i den här gamla möbeln, för att den härstammar från din mor, som du ju höll så mycket af; men då måste du också medge, att sådant här begagnar man inte nuförtiden.»

Han svarade ej och stängde bordet igen.

»Nej, vet du hvad det vackraste är jag har sett här i huset?» frågade Clara, medan hon ordnade sitt hår framför spegeln.

»Förmodligen du själf?»

»Seså, skall du nu vara elak?» Genast lade sig en stram rynka vid munnen.

»Nej, nej!» utropade han leende; »det kom mig bara på tungan, då jag fick se dig i spegeln, ty du är verkligen det vackraste och sötaste i huset» — och efter många sådana ord med kyssar lät hon försona sig och fortfor:

»Det vackraste, jag hittills har sett, är din far.»

»Ja, icke sant?» utropade Abraham glad. »Är det inte en ojämförlig menniska?»

»Det är verkligen något distingueradt hos