Sida:Fortuna.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
133

Gottwalds angelägenheter, hvilka tydligen intresserade honom i hög grad.

Abraham reste sig för att gå; det var ännu tidigt på qvällen, solen stod lågt i vester och sken under de sista tunga skyarna, som drefvo söder ut efter en dags regnväder. Han fick lust att gå ut till Grete; hon var så blek sist han såg henne.

Peder Kruse gick med för att friska upp sig, och under det de styrde kosan ditut, sade han:

»Jag begriper inte, Lövdahl, att du kan tåla den der Steffensen.«

»Han är rolig; det fins verkligen många lustiga idéer i hans hufvud.»

»En frasmakare, en gammal narr.»

För att vara en simpel arbetare tycker jag —»

»En arbetare, säger dal Kanske du inbillar dig, att en arbetare nu för tiden kommer med sådant ihåligt snack. Nej, ser du, Steffensen kan ha varit bra nog i sin ungdom för tio, tjugu år sedan; då behöfdes det folk af hans typ till att väcka arbetarne med dessa stora ord och välklingande talesätt. Men arbetarne idag äro både vakna och vida mera utvecklade, derför går Steffensen igen som en