Sida:Fortuna.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
132

hvarje ögonblick tillfälle att ropa: »elden är lös!»

»Nej, sluta nu,» sade Kruse öfverlägset, »du är inte alls rolig.»

»Ja, men du tycker alltså, allvarsamt sagdt, att hon är ung, vacker och rik — ja, ty hon är väl rik också?»

»Nej, rik tror jag ändå inte att hon är», menade Kruse godmodigt; »men hon har då för resten en sparbanksbok på några hundra kronor».

»Hur vet du det?»

»Jag har sett boken.»

»Ser man på! Man har således redan hunnit till penningfrågan!»

»Ja, som du ser; men vet du, hvad hon ämnar göra med de der pengarna?»

»Förmodligen köpa dig en ny peruk?»

»Nej, var nu allvarsam; tänk dig, hon har den fixa idén, att hon vill uppresa ett vackert monument uppe på kyrkogården öfver sin son; du vet ju, att hon hade en son — hm — du känner ju till historien?»

Ja, Abraham kände till den; det gick ett stygn igenom honom som alltid, när han mindes den lille, trofaste Marius och en bukett, som han en gång hade fått. Han blef plötsligt ganska allvarlig och hörde endast halft på Kruse, som fortfor att tala om fru