Sida:Fortuna.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
143

Här kom hans far emot honom från sofrummen. Professorn lyfte upp handen och ville säga något, men Abraham började genast, dämpadt, men allvarligt:

»Min far! jag kommer för att kräfva ut min rätt —» —

»Tyst, tyst för Guds skull, gossen min, tala inte så högt!» hviskade professorn och sköt honom ut igen i det första rummet.

»Jag skall vara lugn, pappa, och tala sakta; men nu skall du höra mig.»

»Ja, ja, käre Abraham, men i detta ögonblick —»

»Jag kan inte vänta längre!»

»Men Bentzen är der inne ensam.»

»Doktorn?» Abraham erinrade sig plötsligt den främmande hatten,» hvad gör han här?»

»Jag ville också skicka bud efter dig, men jag visste inte hvar du var.»

»Min Gud!» utropade Abraham, »hvad är här då på färde? Är Clara sjuk?»

»Nej, nej, Clara tar det lugnare än man kunde vänta.»

»Hvad är det då, pappa? Svara!»

»Jag trodde, att pigan hade sagt det; det började med, att han blef så —»

»Han! Är det lille Carsten? Pappa! Det är väl inte kramp?»