Sida:Fortuna.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
142

Också det skulle Abraham säga, öppet och ärligt utan hetsighet, och för öfrigt vidhålla, att Steffensen skulle behålla sin plats och få upprättelse.

Han gick och öfvade sig på sitt tal till fadern, och då han kom till staden, var det färdigt; det skulle börja sålunda: Min far! Jag kommer för att kräfva ut min rätt som fullvuxen man.

Professorn var icke hemma, och genast for en misstanke genom Abraham, att fadern var förberedd och ville undandraga sig den första hettan, ty de hade talat så ofta om Steffensen, att professorn måste veta, att detta skulle såra Abraham.

Pigan sade, att professorn var der uppe; Abraham gick uppför trappan; nu blef det värre; han skulle hålla uppgörelse i sina egna rum, der det måste vara så tyst för den sjukas skull och der det högtidliga lugnet omkring den nyfödde gjorde det svårare att använda hårda och skarpa ord.

Men det fick ej hjälpa; nu skulle det ske, han skulle en gång visa dem, att när det gälde, egde han både mod och vilja.

I tamburen låg det en främmande hatt och käpp; men han tänkte ej på det och gick med fasta steg in i salongen.