Abraham kastade sig i hans armar och bröt ut i snyftningar, så att de måste föra honom längre bort.
Då han kommit någorlunda i jämvigt igen, sade doktor Bentzen, som stärkte sig med ett stort glas portvin:
»Jag skall anförtro dig något, min käre Abraham! När vi bli farfäder, så bli vi mycket ängsliga af oss, isynnerhet när det gäller en liten sonson, som skall bära vårt högt aktade namn.»
»Ja, efteråt kan du nog vara modig», menade professorn.
»Åh, du kunde sannerligen ha låtit mig vara i fred på klubben, professor! Alltsamman var inte annat än litet feber och så kanske litet magknip» — dermed tömde han sitt glas och sade godnatt.
De följde honom ner och stodo qvar en stund på trappan. Det hade blifvit sent, gatan var tom, aftonen vacker och mild efter regnet, och de kände sig alla mer eller mindre lättade efter sinnesrörelsen.
Men slutligen sade professorn:
»Godnatt nu! Nu vill jag laga att jag kommer i säng; jag är så trött som efter en hel dags praktik i forna dagar.»
Bentzen gick och de stängde porten.
