innan han vaknade; det var Steffensen. Men han sköt honom åt sidan, ringde och frågade pigan, huru det stod till der inne.
Jo, tack, både frun och den lille hade haft en lugn natt.
Det var ju det vigtigaste, det andra skulle nog reda sig. Sedan han derpå hade sagt god morgon till Clara och personligen förvissat sig om, att den lille med räkorna var i godt behåll, gick han ner till frukosten.
Vid bordet började professorn strax: »Jag tänkte senare i går afton på hvad det väl kunde vara, som du ville tala med mig om, och jag gissade slutligen på Steffensen.»
Abraham medgaf, att så var det; och nu började professorn, allt under det de åto, att utveckla saken.
Direktionen hade enstämmigt begärt hans afsked; mannen var icke oumbärlig; icke heller var han så fattig som det såg ut, han hade hopsparda medel, sades det; dertill kom, att han var en ytterst besvärlig herre, oförnöjd och illasinnad; många klagomål förelågo från andra arbetare; en hade till och med antydt, men det var då förstås bara mundtligen, att det försvann olja i maskinrummet.
Abraham försvarade Steffensens sak med värme, men helt lugnt och fogligt; och
