räkenskap för mig; men det mörka mahognyspelbordet, det har då stått i tamburen, åtminstone så länge jag har varit i huset.»
»Jaså, spelbordet! Ja, det har du rätt i, Fredrikke!» svarade fru Kruse mycket flat; »det var kanske några andra småsaker också; men det kom sig deraf, att han fick tre rum och så blef det litet tomt och så —»
»Ja, kära mamma, det angår visst icke mig hvad mamma ger bort; men då skall mamma inte påstå, att Peder bara fick sitt gamla möblemang med sig; rätt skall vara rätt, det är bara det jag vill.»
Fru Kruse knep ihop munnen; hon ville ej säga något. Och ändå visste både hon och de andra, att de nygifta hade fått en riklig summa af Jörgen Kruse till möblemang, medan det gamla skräp, Peder fick med sig, icke var värdt fjärdedelen.
Allt detta visste fru Kruse, och hon visste äfven, att om hon nu teg, så skulle Fredrikke bli ännu djärfvare nästa gång, och ändå sade hon icke ett ord.
Hvarför? Hon ville icke väcka split; dessutom var hon litet rädd för dessa två, som höllo så tätt ihop; han var också prest.
Men hon visste icke själf, att det egentliga skälet, hvarför hon undvek all strid, var
