det, att hon var för finkänslig till att sänka sig ner till dem, och det märkte de och begagnade sig af det.
Morten var för resten så klumpig, att han kunde ej åstadkomma så många behändiga småhugg som Fredrikke, men han understödde henne genom att sitta der så tjock och instämma i hvad hon sade.
Det enda, han af sig själf kunde hitta på, var att låtsa som om modern alltid åsidosatte honom för Peder. Men var det något, som gick fru Kruse till hjärtat, så var det just detta. Att göra skilnad mellan barn var nästan det vidrigaste hon kunde tänka sig.
Och det allra värsta var, att det icke var alldeles fritt för, att hennes samvete just på denna punkt oroade henne.
Han var ju född under den svåra tiden, Peder; och mycket hade hon tänkt, medan hon gick med honom, ogift och osäker om, huru det skulle gå.
Hvad under då, om detta lilla svaga barn, som hade följt henne genom skam och tungt släp, kom att fylla hennes hjärta så helt och hållet, att der kanske inte blef fullt så mycken plats för den lille tjockisen, som kom så långt efter.
