Sida:Fortuna.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
161

under de senare åren. Till och med gamle Jörgen märkte det och blef så modig, att han grymtade litet om vinet till hvarje söndag. Men se, det gick nu för långt tyckte Amalie Katrine, och han fick då sitt pass så grundligt påskrifvet, att han icke kom igen mera; värre var det med Fredrikke.

En söndag sade den unga prestfrun:

»Jag tror sannerligen, att mamma kokar en half ko hvarje söndag till den här soppan.»

»Ja, men så är den också så stark, att jag känner den i ryggmärgen hela veckan; låt mig få en sked till mamma.»

Det var Peder, som brukade komma sin mor till hjälp, när det drog ihop till en scen. Men Fredrikke lät ej föra sig ur spåret; hon kastade en hastig blick på sin man, som satt bredvid, blekfet och slapp, men mycket värdig.

Det var på det hela taget en öfverraskande olikhet i det yttre mellan dessa två invärtes så öfverensstämmande äkta makar; ty medan Morten ständigt blef korpulentare, hade Fredrikke blifvit helt mager efter bröllopet. Det ungdomliga i uttrycket, som hade afrundat de något skarpa dragen, hade hon mist; och hon hade fått något fågelaktigt genom de runda ögonen och näsan, som blifvit torr och spetsig.

Sedan hon alltså hade styrkt sig genom

Fortuna.11