Sida:Fortuna.djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
160

Men det var orätt, stor orätt, om någon sade, att hon ej älskade Morten lika högt, när det kom till kritan; och ännu mera orätt var det, om någon ville påstå, att hon i ord eller gerning gynnade Peder på broderns bekostnad.

Det gick tvärtom så till: af fruktan för att vilseledas af någon hemlig förkärlek öfveröste hon Morten med välgerningar, stickade och spann, bakade och saltade för hans hushåll, medan hon var riktigt ängslig, när hon i största hemlighet stickade ett par strumpor åt Peder.

Men antingen det var strumpor eller det var en eller annan obetydlig småsak från huset, en pall, en liten spegel eller något sådant, som hon hade fått lust att förära Peder i hans nya bostad, så kunde hon vara säker på, att så snart Fredrikke nästa gång kom inom dörren, föllo hennes ögon genast på den tomma platsen, om den var aldrig så liten; och så kom det sura lilla leendet och en liten sylspetsig anmärkning, som gick direkt in i de mest sårbara fibrerna af fru Kruses gamla hjärta.

Småningom blef det så, att fru Kruse riktigt måste föra en liten daglig strid för att hålla huset uppe i den välmåga, hon hade infört