»Nå, det gläder mig», svarade fru Kruse och rättade på sin mössa; «och hvad var det i den soppan, lilla Fredrikke?»
»Jo, det var riktigt god soya; och så en full sked Liebigs köttextrakt och så en brun redning.»
Men då brast fru Kruses tålamod. Var det någonting hon som gammal solid matmor hatade och föraktade, så var det sådana ihoprörda oreela rätter, och bara namnet Liebig gjorde henne utom sig.
Hon vände sig rakt emot sin svärdotter och sade så ifrigt och eftertryckligt, att hennes mössremsa darrade:
»Ja, vet du, Fredrikke, då tackar jag min himmelske fader, att jag inte behöfver äta sådan röra.»
Peder brast ut i ett hjärtligt skratt; gamle Jörgen, som aldrig förstod förr än långt efteråt, såg från den ene till den andre; men Fredrikke satt ett ögonblick stum; vreden tumlade orden rundt för henne, så att hon ej fick fram något, den klumpige Morten kom henne heller icke till hjälp, och plötsligt brast hon ut i högljudd gråt och störtade ut ur matsalen.
Morten hade blifvit blek; han sade strängt och förebrående:
