Sida:Fortuna.djvu/162

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
164

»Att mamma har hjärta till att så misshandla den stackars Fredrikke.»

Ja, visst var det illa, det var alldeles på tok, men orden hade kommit henne på tungan, sade modern, hon hade redan glömt, huru det gått till, och hade endast känslan af att hon hade varit elak mot svärdottern. Och slutet blef, att hon måste gå från bordet för att uppsöka Fredrikke, som hon fann snyftande på soffan i förmaket; och der måste den gamla göra många ursäkter för att blidka henne och få henne in till bordet igen.

Men denna händelse blef för fru Fredrikke en outtömlig arsenal, hvarifrån hon hemtade. otaliga sylar att sticka sin svärmor med; och dennas ånger var så uppriktig, att hon tog emot som ett rättvist straff.

Emellertid blef följden af allt detta, att gamla fru Kruse blef ängslig och osäker i sitt eget hus; hon företog sig snart icke den minsta sak, utan att hon tänkte för sig själf: hvad skola Morten och Fredrikke säga om det? — Och långa stunder satt hon grubblande öfver sin stickstrumpa.

Men alltid for hon upp och satte stickorna i gång, när den stora frågan dök upp: huru kunde det stå till med Morten, han, som skulle vara en Herrans tjenare och som dock