Sida:Fortuna.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
166

lifvets strid och missräkningar, stickande obekymradt på sina minnen, tills solen går ner.

Och ändå! Det är så mycket som rör sig inom ett sådant gammalt hufvud, och kanske bär hon en tung börda af lifvets bitterhet, som hon sitter der mellan lackviolor och solstrimmor, krusad och finstruken, den gamla gumman, som grubblar öfver en stickstrumpa.