synbarligen — det kunde hon ej längre dölja för sig själf — som synbarligen var hemfallen eller åtminstone långt på väg att hemfalla till girighetens last? Huru kunde detta hänga ihop? Skulle hon ge en sådan tanke rum i sin själ, att hennes barn var en förhärdad hycklare? Nej, nej, så kunde det icke vara; han var väl genom djäfvulens list blind för den fara, som hotade honom.
Om han bara inte varit så oåtkomlig, så pansarsäker i sin prestvärdighet, så skulle hon nog ha hjälpt honom; hon hade ju prosten Sparres predikan inpräntad i sitt hjärta.
Men han var som ett stort högt jernfartyg och hon som käringen i båten, hon kunde icke lägga sig jämsides och ropa upp till honom, att det var grund förut.
När man ser en gammal gumma, krusad och finstruken i en länstol med en stickstrumpa, kammaren varm och hemtreflig med lackvioler och sneda solstrimmor öfver golfmattan, så har hon det riktigt bra, den gamla.
Och skulle hon ändå rista sina mössband och säga: Ja, ja! Ungdomen kan vara glad och lätt; vi gamla ha tungt att bära — så skulle kanske den vanvördiga ungdomen tänka som så: Den gamla nuckan, hvad har hon att klaga öfver; sitter der i en fredlig vrå, färdig med
