Sida:Fortuna.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168

sedan närmare och närmare, tills själfva den stora ådern krymper ihop och liksom stelnar till is.

Men just när en sådan istid närmar sig, blir växlarnas virfvel vildare och vildare. Den skummar och ökas, stiger och stiger som en öfversvämning, når upp till hus, som förr stodo högt på det torra, pressar in en lång smal remsa papper under dörren, en till — en till — ständigt flere och flere, tills dörren ger efter, och de lösta vattenmassorna skölja öfver hus och trädgårdar, fält och egodelar, ödelägga stort och smått, rifva sönder, splittra och sprida för alla vindar menniskors flit och menniskors kärlek, och ingenting blir qvar annat än ånger och skam, förödmjukelse och själfförebråelse, förbannelse och tårar.

Icke ens bankdirektör Christensen anade, att en verldskris var för handen; men hans osvikliga näsa började vädra, att den äkta oförfalskade guldlukten blef svagare och svagare på vissa punkter.

Derför hade han en hård strid att utstå icke allenast med sin hustru, utan äfven med sina embetsbröder i bankdirektionen. Christensens bank, som den hette i dagligt tal, var grundlagd af de förnämste köpmännen i staden och begagnades samvetsgrant endast till