Sida:Fortuna.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
169

ringens egen hjälp; men Christensen, den egentlige stiftaren och upphofsmannen, behöll alltid en stor öfvervigt inom styrelsen. Det förtjänade han också, emedan han under den första kinkiga tiden hade offrat både tid och flit för att arbeta upp banken.

Deraf kom det sig också, att man fortfor att kalla honom bankdirektör till och med långt efter det man tillsatt en aflönad funktionär, som skötte de löpande affärerna. Men man sade om Christensen, att han ej kunde lefva utan att titta in och vädra i sin kära bank ett par gånger om dagen.

Den strid, han nu utkämpade med sina meddirektörer, gälde de s. k. Fortunaväxlarna. Christensen hade fått i sitt hufvud, att han ville ha ut dem ur banken, de skulle infrias, allt efter som de förföllo, och icke förnyas.

Detta uttalade han emellertid icke öppet; han var en alltför samvetsgrann köpman till att vilja försvaga ett företags kredit, allra minst så länge han själf hade aktier. Men han lirkade så smått med häntydningar och skenbart harmlösa förslag, att de andra någorlunda kunde gissa sig till meningen, utan att de behöfde ha förstått och samtyckt; och sammanträdet slutade som vanligt med, att