»Nu skall herr professorn få höra roliga nyheter! Rasmus kommer tillbaka från Christensens bank med det beskedet, att Fortunaväxlarna måste infrias kontant.»
»Nå ja, Marcussen, då infria vi dem; Christensen är verkligen löjlig med sina farhågor.»
»Ursäkta, herr professor, men det kan väl knappast vara möjligt att infria alla Fortunaväxlarna».
»Menades alla?»
»Ja, Rasmus förstod det som om det menades för framtiden.»
»Huru mycket kan fabriken ha på sig i Christensens bank?»
»Jag vet inte bestämdt; så der 150 à 200,000 kronor.»
»Men Guds död, Marcussen! Och det skall infrias kontant, nu genast under de närmaste dagarna.»
Professorn blef het om öronen; han var så alldeles ovan vid detta slags öfverraskningar, att han genast blef alldeles rådlös. De onda aningar, hvaraf han redan en gång hade varit hemsökt för Christensens skull, kastade sig åter öfver honom; ville denne man ruinera honom? Var det öfver hufvud taget möjligt för någon att ruinera Carsten Lövdahl? Oerhördt! Alldeles oerhördt! Att neka till
