Sida:Fortuna.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
172

att förnya pappar, på hvilka det stod hans namn! Och förskräckelsen fick luft i en häftig ström onda ord öfver bankdirektören.

Marcussen hörde med förvåning på detta ovanliga utbrott; men för öfrigt instämde han helt och hållet, han kände sig äfven förnärmad på husets vägnar, och då professorn tystnade, föreslog han, att man helt kallblodigt skulle skicka Rasmus ner i banken igen med det beskedet, att det för ögonblicket ej konvenerar oss att infria dessa papper. Sedan kunde ju professorn lexa upp Christensen, när de träffades.

Men det ville professorn på inga vilkor; då vreden hade brutit ut, satt förskräckelsen naken qvar; och han började ifrigt fråga Marcussen, om Fortuna ej hade några förfallna fordringar eller någonting kontant i kassan.

Marcussen strök sina vackra mustacher och drog upp munnen till ett snedt leende, ungefär som när pigorna ville ha pengar:

»Om herr professorn verkligen vill tåla Christensens oförskämdhet, så är det ju ingenting som hindrar oss att inlösa papperen.

»Jaså, ni har således pengar?»

»Vi ha dem inte inne för tillfället, men vi kunna begagna vår kredit.»

»Kredit, Marcussen! När banken