litet för att komma fram med detta; först derför att det kanske behöfs litet själföfvervinnelse för att inse sin egen öfverflödighet; och vidare kan jag inte neka — det faller ju för resten af sig själf — att jag endast ogerna skiljes från denna fabrik, som har blifvit mig kär, och från ett så angenämt samarbete som det med mina herrar!»
Det blef en paus efter dessa ord; konsul With triumferade öfver denna sakens lyckliga vändning och smålog bort till professor Lövdahl; men bankdirektör Cristensen gned sin stora, köttiga näsa och dolde sina ögon mellan fingrarna, medan han misstänksamt skelade bort till Mordtmann.
Det var egentligen professor Lövdahl, som hade stiftat en sammansvärjning inom direktionen för att om möjligt få Mordtmann aflägsnad; och nu gick denne frivilligt vid den första antydningen. Här måste ligga något under.
»Jag kan som ordförande inte gå in på — åtminstone inte utan närmare motivering — gå in på, att herr Mordtmann som arbetschef plötsligen skulle ha blifvit alldeles öfverflödig. Det måste åtminstone förflyta någon tid; —» —
»Ursäkta, herr ordförande, men jag ville just af personliga skäl be den ärade
