Sida:Fortuna.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
175

— det var ju också i själfva verket för mycket galet att rata ett papper, hvarpå det stod skrifvet Carsten Lövdahl.

Men bankdirektör Christensen, som stod i den andra ändan af banklokalen och låtsade som om han genomgick några papper, upptog det med stort lugn. Och då Marcussen hade gått och direktören ville våga en blygsam invändning mot denna alltför stora stränghet, tog Christensen bara de pengar, Marcussen hade lemnat, och höll upp dem under näsan på direktören.

»Se på sedlarna! Spritt nya sedlar från Norges Bank.»

»Ja, hvad menar herr bankdirektören att det skulle betyda?»

»Jo, det betyder att skaffa pengar på egen accept,» hviskade bankdirektören och gick sin väg för att ej bli frågad.

Men den arme direktören var hela förmiddagen alldeles hufvudyr; hans tro på bankdirektör Christensens näsa var precist lika fast och orubblig, som hans öfvertygelse om Carsten Lövdahls soliditet, och denna jämvigt höll honom i den pinsammaste oro.

Han talade ej heller till någon menniska om den misstanke, Christensen hade utsått i