Sida:Fortuna.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
176

hans själ. Och fastän Carsten Lövdahls namn strålade i stigande glans och makt, hade dock i detta ögonblick födts några af dessa fina, osynliga miasmer, som sväfva i luften och förtäta sig till en liten sakta susning i vassen, en hviskning i alla vrår, en fläkt af ett rykte, hemlighetsfulla häntydningar, allt mera sig ökande frågor, allmän spänning, tills sqvallret en dag slår flammande tillsammans öfver ett nytt namn, som är tillintetgjordt, förtärdt, utslitet, tuggadt och utspottadt igen.

Men i Lövdahls affär blef det från denna dag ännu mera lif och omsättning. Marcussen var karl till att begagna krediten, och professorn, som just i år förtjänade stora pengar på spanmål, arbetade med lif och lust och fann i Marcussen en medarbetare, som både kunde följa och utföra hans planer och som framför allt aldrig stod förlägen för utvägar eller kom med tråkiga invändningar.

Marcussens långa blonda mustacher glänste, och allt efter som hans ställning som förste man på stadens första kontor utvidgade kretsen af hans bekantskaper, sträckte han sin verksamhet upp öfver tjänstflickornas nivå och var snart kavaljer bland damerna. Detta förbättrade icke hans rykte, som fortfor att vara förskräckligt, men deremot hans sätt, och