och funderat på hvad han skulle göra med anledning af Steffensens orättvisa afskedande, blef hela saken honom slutligen rent af motbjudande att tänka på. Och han skulle kanske ha dragit sig ifrån alltsamman, om ej bilden af Grete alltid kommit tillbaka, som hon satt i sina vassrör och vidjor och väntade på honom med den starka tillit, som han ej kunde undvara.
Det pinade honom så mycket, att han nästan ej kunde beqväma sig till att göra sina dagliga besök på fabriken, emedan han måste gå förbi hennes hus och visste, att den gamle satt der inne i kammaren och talade om för henne, hvarje gång han gick förbi deras dörr.
Slutligen förtrodde han sig till sin vän Kruse och talade om hela saken för honom.
Kruse förstod. Han satt, som han brukade, litet hopkrupen och plirade i tobaksröken; han mätte förstulet den starke, vackre unge mannen, som krökte sig inför denna lilla svårighet, och med en liten knyck på handen slog han askan af cigarren.
»Jag tycker inte, att du skall ställa till spektakel —»
»Nej, inte sant? Hvad tusan tjänar det till i en sak, som i själfva verket är så obetydlig; gälde det verkligen något, så skulle nog de der herrarne få erfara —»
